Jag går genom Nordstan en helt vanlig onsdagskväll..

min nya favvo låt "Colours" med Laleh har gått på repeat i mina hörlurar och jag känner hur jag själv sjunger med i de fantastiska indiansångs körerna hon har med i refrängen.
(eftersom det är de enda jag kan)..
Måste låta rätt tourettsigt utanför mitt eget huvud och i min omgivning med en tjej som helt plötsligt skrålar eeiieehheeiieheeeeeeeggiii och sen blir tyst..nu när jag tänker efter.

Ena hörluren har nu ramlat ur mitt öra och ligger på min axel och vilar och jag orkar inte sätta i den   igen för jag har tung påse i ena handen och knölig träningsväska i den andra.. jag får väl lyssna med ena örat då..

Längre fram mot utgångarna vid Mc Donalds står ett ungdomsgäng på 8-9 personer, tjejer och killar.
Killarna bröstar upp sig, låtsaspucklar på varandras axlar och tjejerna står och trampar, tittar på, drar i sina hår och lägger på ett lager läppglans till över de redan nersmetade läpparna, de flackar med blickarna ,sneglar på sin favoritkille och säger han något fnissar de och svarar, -Aaa typ.

Puh! Skönt å inte vara fjortis längre känner jag och undrar stillsamt hur många lager läppglans jag själv käkat upp i mina dar, traskar förbi och till min buss som jag vet går om exakt 4 minuter.

Då hör jag något med örat som inte har en Laleh sång lur i örat..

-Sluta hora dig säger han den där låtsas-pucklar killen till flickan med flackande blicken som till min förvåning fnissar tillbaka.

När han vänder sig om och pratar med sina vänner stirrar hon ner i marken.

Tror han inte att det gick in?
För jag tror för allt i världen inte att detta på något sätt var fnissframkallande på riktigt, bara en förvirrad reaktion på ord som sårar.

Elaka ord som är vassare än alla vapen i världen.

Som sätter sig i minnet och skapar en uppfattning om personen som du kanske ändå älskar men har lärt dig, kan hugga.
Hur kan du egentligen någonsin bli trygg i den personen?

Hur trygga är kids som lärt sig säga -Sluta hora dig till sina vänner?

Det här är alldeles för vanligt tyvärr och inte bara bland ungdomar på stan, utan även hos oss vuxna i mellan våra fyra väggar..

Så otroligt lätt att spotta ur sig elakheter till både familj, vänner och din egen älskling med ursäkten att man är trött, arg,uppgiven, mår dåligt, men det spelar ingen roll.
Ditt beteende är ditt ansvar.
Dina barns beteenden är reflektioner. Av dig.

Men vet att i nästan alla fall tar det lååång tid innan man kommer över dina ord.
Oavsett om det handlade om att man var korkad, en idiot, ett svin, värdelös, för tjock, för smal eller ja... horig.

Jag hoppas att flickan med flackande blicken fått tillräckligt med kärlek och stöd att till nästa gång stå på sig och inte ta den skiten.

Precis som vi andra familjer, vänner och någons älskling..

Det blir alltmer påtagligt.. det här med att livet är skört.

Fina människor i mitt liv har förlorat sina nära och kära och detta abrupt och utan förvarning..

Kvar finns chockade familjemedlemmar med krossade hjärtan, som inte fick ta farväl..

Jag blir påmind om att livet är till låns och för min del så kan min själ ibland inte bestämma sig för om den ska bli rädd för att mista det eller om den ska ta till vara på allt fint så länge man finns.

..eller att inte förarga sig över allt smått och jobbigt som slår till i livet, utan tänka att det finns något större än vardagsproblemen, något starkare. Något vackert att både ge och få..

att inte hänga kvar i livssituationer och hos människor som tillför oro och sorg, utan välja det som istället gör dig lycklig, de som är rädda om dig och som vill dig väl.

Det är inte lätt för, när man bara kör på (och ibland bara av trygghet och rädsla för vad som komma skall) glömmer man faktiskt av att man har val här i livet.

och när man blir medveten, ja då ska man bara våga och veta att man gör det för sin egen skull.

All min kärlek till vännerna som förlorat sin fina familjemedlem.. och all min kärlek till de som gör mitt liv värt att leva.