Att finna sin väg..eller inte ..who cares!!?

När jag var liten var jag helt övertygad om att jag skulle bli läkare. Helt! ..Eller nä.. Det var min kära mor som var helt övertygad. Hon övertygade både mig, sig själv,sina vänner, deras vänner, deras vänners mammor,deras kusiner osv att lilla Berna minsann var gjord för att läka människor och dessutom tjäna fett med pengar så att hon kunde köra sin mamma i till Willys i en fet Mercedes. Som alla lyckade Turkar gör. Mammas ord var lag och jag gjorde allt för att vara bäst i klassen på allt så att mina lärare kunde skicka mig till läkarlinjen direkt efter.. tja mellanstadiet helst.. Men med tiden upptäckte jag att det finns så mkt annat i den här världen som är menat för mig. Jag är ingen läkare, kommer aldrig bli det. Det insåg mamma också när hennes dotter glatt studsade in på den estetiska flum linjen på Schillerska så fort hon fyllde 16. Bland det bästa jag gjort!! Där träffade jag några av mina mest fantastiska vänner och fick lära mig allt om koboltblått, kroki,  bränna keramik i stenugn och jugend arkitektur och sånt krafs jag säkert kommer skryta om att jag kan när jag fyllt 52 och går en ABF kurs i konst.
Det spelar ingen roll.

Det viktiga är att jag alltid åtminstone försökt följa mitt hjärta. Valt att göra och plugga sånt jag tycker är kul. Sånt som tilltalar mitt hjärta.
Man kan liksom inte förlora nåt på att lära sig något nytt. Det är det som är det fantastiska.
Jag vet aldrig vart jag kommer att landa. Men jag vet att resan jag valt att göra på vägen dit har varit fantastisk.

Ta hand om dig och din resa ;)

Nuuu veeet jag. Jag ska bli sån där snuskförklädes säljare på nån gata i Rom!! Klockers ju!!!

Puss!!