Hej Döden..

Jag har alltid varit rädd för Dödskallar, det som finns kvar av en människa som har lämnat sin kropp.  Jag har tyckt att de har varit jätteäckliga och har inte kunnat förstå varför folk vill ha sådana på sin kläder eller badrumsmattor ,scarfar & whatever..fastän de är rosa eller blå eller nån annan gullig färg för att de ska se lite.. ehm ..coolare ut.
Jag insåg senare att när jag tyckte att de var äckligast, sådär så jag bara fick rysningar när jag gick in på Lagerhaus och dem hade det på ALLT,( klockor, kuddar,glas, tom såna där små korgar man sina tops i..)
Det var då som jag var under störst psykisk press, kunde knappt hantera allt jag hade för mig och var rädd för att mista mitt liv närsomhelst.. Sitta i ett flygpan var otänkbart, det var jobbigt när spårvagnen åkte över bron, och jag trodde att jag skulle sluta andas på nätterna, att jag var sjuk i cancer  osv..

Sedan kom vändningen.

 Jag satt och pratade med min älskade mamma som tittade på mig och sa.. Men Berna tycker du att du lever nu då?? Tycker du att gå omkring och vara såhär RÄDD  heltiden, tycker du det är att leva? Vet du vad leva ÄR? Det är att vara modig nog omfamna vartenda sekund av sitt liv och ta det för vad det är oavsett om det stormar eller glittrar.

och DÄR slutade jag att vara rädd. Nu påminner dödskallen mig om att jag finns och att jag älskar mitt liv.Sen tycker jag att den är snygg oxå.. (Fast inte i rosa.)

Dessa påminnelser om Livet finns på Gina Tricot för en liten slant.

puss!