Min lussebulle är sönderklämd mellan mina fingrar..

jag har glömt av att den finns där för ett par sekunder när jag tittar på honom på spårvagnshållplatsen vid lilla bommen.

Han står exakt två meter ifrån mig, har slängt av sig backpacker ryggsäcken på marken och bredvid den står en knölig sopsäck med hans tillhörigheter.
Det går liksom inte att missa en person som pratar så högt i telefon att även de som står på andra sidan spårvägen står tysta och iakttar.

Alla hör vad han säger och får därmed en inblick i vem han är, var han kommer ifrån och hur fruktansvärt pissigt han mår.

Han är brutalt ärlig och nästan halvskriker i telefonen..

-Jag har sovit i trapphus i 6 dagar, jag har ingenstans att vara för människorna jag har svikit vill inte ta emot mig. Jag har inte pengar till droger så därför tar jag till kriminalitet,jag har inga pengar sa jag!! Jag har syskonbarn som inte kommer få julklappar och syskon som önskar att jag inte fanns.
jag vet att det är mitt fel, jag vet det, jag vet att allt är mitt fel och jag erkänner att jag inte kan ta mig ur skiten.

Rösten på andra sidan luren säger något som är viktigt för honom för han blir tyst.
sen säger han.

-Kommer ni och hämtar mig? Jag kan inte lova något men jag ska försöka.
Jag vill inte vara ensam bara...

Den sista meningen berör.

Min spårvagn kommer, jag kliver på och sätter mig vid fönstret så att jag kan skicka en varm tanke till den tärda människa jag ser.
Önskar innerligt att han får proffesionell hjälp som tar honom ur skiten.

Det är aldrig fel att be om hjälp.
Vi kommer alla att behöva det någongång och på olika sätt.
Vi är människor och vi klantar till det,vi gör misstag, stora och små, vi behöver bli förlåtna och givna nya chanser och även om det är skönt att få vara ifred ibland så är total och konstant ensamhet ett svart hål och ingenting jag önskar någon.

och det här med ensamhet..

Jag älskar er mina vänner.
Ni ska aldrig vara ensamna. Ring mig om det känns så.
Lova det!

Lägg till bildtext