Robotar blöder inte.

Jag har ett problem.

Eller jag har flera stycken. Jag kanske har haft dem på ett tag, det kanske t.om har gått så långt att jag sover dåligt på nätterna, värker i mitt hjärta och gör mig till en tystare, sorgsnare människa.
Men.
Jag kommer inte tala om dem för dig.
Jag kommer vakna upp, klä på mig, ta mig till jobbet, säga god morgon, hälla upp mitt kaffe med några stora droppar mellanmjölk i, sitta och lyssna på vad alla andra har att säga på morgonmötet innan det blir min tur.

Sen kommer jag le stort till det gör ont i tinningarna,och berätta om min fantastiska kommande vecka med mina fantastiska mål som jag tänker nå, hur f-cking peppad jag är över mitt nya samarbete med det mina nya fantastiska samarbetspartners och hela tiden ligger mina problem och surdegsjäser i mitt hjärta.

Men du kommer inte få veta, för jag vill inte belasta din sfär eller få dig att tro att jag är en svag och tråkig människa med svartgrå aura som kommer pestsmitta ditt säkerligen midsommarnattsvackra liv.

Jag är tusentals människor du träffar och inte träffar varje dag.
Jag är han den jobbiga som sitter bredvid dig på spårvagnen,med alldeles för hög ljudvolym i  på spårvagnen, hon den extra långsamma tjejen i HM kassan, jag är morsan som inte fått sova på flera nätter i rad för hennes dotter har kolik, jag är han vars bästa kompis fick cancer häromdagen men du vet inte om det för jag kommer inte säga det till dig.

Så var lite schysst och välj lite kärlek. Förlåt din älskade familj och dina vänner myyycket snabbare.Välj att vara lite go mot alla du träffar för du vet aldrig vems dag som suger eller som har gjort det, det senaste halvåret eller halva livet..

Vi måste sluta titta på varandra som robotar som bara finns.
Vi finns fan bara inte. Vi känner, vi älskar och blöder.

Fast på insidan.