När jag var 7år satt jag alldeles för nära tv.n och grät....

 över hur elaka Askungens styvsystrar var mot henne.

det var mixade känslor av lätt avundsjuka över att hon hade en tjock muskompis med för små kläder som kunde snacka med henne ( Min bondkatt ville bara snacka med mig när jag smackade upp en skål med whiskas, kyckling i gelé deluxe för korthåriga katter...) och mega frustration över att hon både skulle få sopa, moppa, skura ,torka, bära, laga, fixa och samtidigt sjunga med sin vackra näktergals sopranfalsettcissmoll7 stämma innan hon själv fick sy sina egna kläder för att få gå på partaj hon ändå inte fick gå på.

Suck..

Allt detta sker dessutom i hennes egna ärva lya eftersom henne farsa antagligen både var  full och hög när  när han tyckte att satans faster var het och trevlig nog att ersätta mamma.

Mitt 7 åriga jag kunde för allt i världen inte förstå hur Askungen kunde vara så snäll tillbaka mot människor som var så elaka mot henne.
Jag tyckte att man fortfarande kunde vara en snäll människa och ändå sätta ner foten om man blev orättvist behandlad.

Vända andra kinden till var inget för den förbannade lilltjejen med nutella över hela ansiktet.
 Det är det fortfarande inte.

Varje dag försöker jag påminna mig om att vara mot andra såsom jag vill att de ska vara mot mig.

Men jag är ingen Askungen.
För hade jag varit Askungen hade jag bitchslappat styvmorsan till en annan Disney värld, sålt huset, sökt musikallinje, köpt en schysst kärra, (  ehm.. hästar i detta fall) plockat upp prinsgrabben på vägen( och frågat honom om han har problem med sitt ansiktsminne eftersom han var tvungen att testa skojäveln på 100 brudar efter mig)


sen hade jag levt livet som det ska levas.

Innerligt, sant och väldigt,väldigt pussigt.