Vänner, föräldrar, släkt, syskon, kärlekar..
De som har den magiska knappen i sina händer, som de bara kan trycka på för att få våra knän att vika sig och vi kommer springande som hundvalpar fastän vi många ggr känt oss både svikna och ouppskattade.
Kärleken till dessa människor är oförklarlig och äkta, för den kan inte försvinna eller dö och ibland får man ta många stickande hugg innan man bestämmer sig för att lämna personen.
Inte för att man slutat älska utan för att det gör för ont för att vara där för någon som ändå inte förstår att de ta mer än vad de ger.
Som tömmer en på all energi och ändå finns de dem sitter kvar, vid deras sida som ett ihåligt tomt spöke .. och hoppas att det en dag kommer bli bra. För man kan inte hjälpa att man älskar.
Är vi kanske själva sådan personer? Finns de någon därute som kämpar för oss?
Som vill oss det allra bästa men som vi försakar? Har vi tänkt till?
Att vi går omkring med överjästa behov och tänker mig, mig, mig, mitt, mitt , mitt..och sen kör vi över?
Min bror blev påkörd av en bil för ett par veckor sedan.
Jag var i Båstad vi det tillfället och dog inombords när jag fick sjukhus samtalet och det första jag tänkte var. Herregud. Vem har jag varit för min bror? Har jag varit en bra syster? Har jag tagit mer än vad jag har gett??
Tack å lov mår han bra idag men det slår mig att vi kan förlora varandra närsomhelst.
Du är ju någons finaste.
Var rädd om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar