Jag tittade på henne.
Orden kom från tjejen med de ljusbruna bambiögonen som inte gjordes rättvisa av hennes långa nersmetade med femtelagret super volume mascara fransar. Hon hade långt ljusbrunt glänsade hår och en hy som piskade skiten ur photoshops filter verktyg. Hon plockade fram en enorm rougeborste...
Jag såg INGET fult. Tvärtom. hon hade kunnat pryda vilket omslag som helst och ändå hade jag inte bytt kropp för alla cash i världen. För det spelar ingen roll vad hon hade för syfte med att outta sina känslor om sig själv. Fiska komplimanger, uppriktigt hata sin spegelbild och inte kunna hålla tillbaka sina tankeord, provocera andra.. i don´t know.
Självkänsla är allt. Den är inte på topp alla dagar. men jag vill aldrig stå utan.
Rougeborsten nästan kvävde henne nu. Jag ville forcera bort den ur hennes ansikte. Vända henne mot spegeln och tvinga henne att säga förlåt till sig själv.
Förklara att det är just de här tankarna och när man tänker dem om och om igen hela dagarna som gör att man krymper. Men det hade säkert någon redan talat om för henne. Hon sket i det nu.
ADHD Berna lät för en gångs skull bli att lägga sig i.. Det enda jag gjorde var att lägga en hand på hennes axel när jag gick ut..
och samtidigt som jag gjorde det gav jag ett löfte till mig själv att vara den sista jävla personen på jorden som någonsin säger att hon är ful.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar