När jag föddes..

Var jag allt min mamma någonsin önskat sig. Tio fingrar, tio tår. Frisk och levande.
Jag hade ett hjärta som fungerade, jag andades och vägde lika normalt som ett nyfött flickebarn skulle göra.
Jag fanns och jag var hennes och ingen skulle någonsin få trampa på mig.

Jag växte upp i ett hem där jag fick lära mig att jag dög. Jag dög jävligt bra och ingen annan kunde tala om för mig att jag inte gjorde det, Det var svårt för de andra eleverna på lågstadiet att mobba ut en tjej som var fast besluten att hon var alldeles fullkomligt okej som hon var. Inte för att jag någonsin på något sätt hade coolast kläder eller var snyggast i klassen utan för att det värde jag visste att jag hade för människor som älskade mig var så starkt och självklart att jag helt seriöst inte ens kunde förstå varför mina klasskamrater kunde säga något elakt om mig eller mina vänner.

Nope,det var inte okej då och det är fan inte okej nu.

Jag fyller trettio i Juni.

och jag kan fortfarande absolut inte förstå varför man i något typ av förhållande oavsett om det är vänskap eller kärlek vill vara med någon som får en att känna sig liten och obetydlig oavsett om den personen uttrycker det i ord eller handling.
Sätt en gräns. Oavsett om det är din läkare, din chef, flickvän, bästa vän, kollega, snubben bakom dig i bankkön eller vem fan som helst som stjäl din självkänsla.

Oavsett om man som människor faller varandra i smaken eller inte är det minsta man förtjänar respekt.

Ifrågasätt, ställ mot vägg, uttryck dig. Reagera.
Allt för att ta tillbaka ditt värde som människa.
Jag fick mitt dagen jag föddes och tänker fan ta med det hela vägen till graven.

Ha en finfin måndag!!