Robotar blöder inte.

Jag har ett problem.

Eller jag har flera stycken. Jag kanske har haft dem på ett tag, det kanske t.om har gått så långt att jag sover dåligt på nätterna, värker i mitt hjärta och gör mig till en tystare, sorgsnare människa.
Men.
Jag kommer inte tala om dem för dig.
Jag kommer vakna upp, klä på mig, ta mig till jobbet, säga god morgon, hälla upp mitt kaffe med några stora droppar mellanmjölk i, sitta och lyssna på vad alla andra har att säga på morgonmötet innan det blir min tur.

Sen kommer jag le stort till det gör ont i tinningarna,och berätta om min fantastiska kommande vecka med mina fantastiska mål som jag tänker nå, hur f-cking peppad jag är över mitt nya samarbete med det mina nya fantastiska samarbetspartners och hela tiden ligger mina problem och surdegsjäser i mitt hjärta.

Men du kommer inte få veta, för jag vill inte belasta din sfär eller få dig att tro att jag är en svag och tråkig människa med svartgrå aura som kommer pestsmitta ditt säkerligen midsommarnattsvackra liv.

Jag är tusentals människor du träffar och inte träffar varje dag.
Jag är han den jobbiga som sitter bredvid dig på spårvagnen,med alldeles för hög ljudvolym i  på spårvagnen, hon den extra långsamma tjejen i HM kassan, jag är morsan som inte fått sova på flera nätter i rad för hennes dotter har kolik, jag är han vars bästa kompis fick cancer häromdagen men du vet inte om det för jag kommer inte säga det till dig.

Så var lite schysst och välj lite kärlek. Förlåt din älskade familj och dina vänner myyycket snabbare.Välj att vara lite go mot alla du träffar för du vet aldrig vems dag som suger eller som har gjort det, det senaste halvåret eller halva livet..

Vi måste sluta titta på varandra som robotar som bara finns.
Vi finns fan bara inte. Vi känner, vi älskar och blöder.

Fast på insidan.

Hejdå gamla liv..

Nu byter jag rutiner...

För att jag kan och för att jag tror att det är farligt att trampa i ett ekorrhjul.
För att jag inte vill se tillbaka och ångra att jag inte gjorde det..
För att jag behöver lära mig något nytt..

För att jag tror att du måste hjälpa dig själv att uppfylla dina egna drömmar.. Molnen kommer inte skingra sig och droppa nya matematikskills eller en vältränad kropp på dig..

Du får göra det själv.
Så nu gör jag det..

Jag trodde det var försent.. men jag sökte ändå, fick höra att jag ansökte försent, struntade i det och skrev ett mail om att jag ska vara den första person de vaknar upp och tänker på om en endaste person hoppar av. Den där endaste personen hoppade av  ( Man tackar!) och jag fick ett telefonsamtal om att jag var välkommen på intervju..


Jag klev hoppfull in genom dörren och klev ut med en ny utmaning. Jag kom in.

Så.
Nu pluggar jag till skådis. Två hela dagar i veckan ska jag ge mig hän åt bland det roligaste som finns, teater, improvisation, dramatik, manus, känslor hit, känslor dit in och ut ur roller.
och jag kommer älska varje sekund och det känns som en jävligt bra livsinvestering.

Puss! <3

Du är 8 år gammal, tillbaka bakom skolbänken och vill hellre lyssna på de andra barnen än att själv berätta..

om vad du har hittat på under sommaren för att mamma och pappa har inte haft råd att åka någonstans i år heller.

De älskar dig men ibland hamnar man i tuffa lägen av olika anledningar, där det inte finns möjligheter att leva över en existensminimum och där ingår tyvärr inte soliga öar, lägereldar och Disneyland..

Du är bara ett barn , du jämför naturligt och ditt lilla svidande hjärta finns en längtan efter att få uppleva samma äventyr.

Du pantar burkar och sparar dina slantar som du lojalt och kärleksfullt lämnar över till dina föräldrar. Ni har sagt att ni ska spara ihop till en sommarresa, men tillslut försvinner de pengarna på  saker som är mer nödvändiga. Mat och kläder och du kan inte göra mer än så och det bränner i även mammas och pappas hjärtan

Att kunna åka bort med sina barn på sommarlovet är inte en självklarhet för alla.

Det finns många barn och föräldrar som inte kan unna sig det som är självklart för andra.

 ”Kollo för alla” är till för just de människor som av olika skäl inte har möjlighet eller råd att åka någonstans. I fem veckor får  ca 400 barn, ungdomar och vuxna, under fem dagar bo på kollogården som ligger nära naturen och en sjön. De badar, spelar fotboll, brännboll, fiskar,  har boule turnering, paddlar kanot, går spökvandring, disco, pysslar, träffar en trollkarl, får ansiktsmålningar, manikyr, yoga och mycket annat – sådana roliga saker som man gör när man är på kollo.

Glädjen i arbetet på kollo är att få se hur mycket det betyder för barnen.

Så nu frågar jag dig kära instruktörskollega eller gymnastik/ danslärare.
Vill du hjälpa mig och mina vänner på Stadsmissionen att förgylla ett sommarkollo genom att åka dit och hålla klass/klasser för barnen någonggång i sommar så att de kan få känna att de har lärt sig , dans, yoga, zumba eller vad som helst!

Ett varmt  minne att ta med sig när man återigen står redo inför sin första skoldag på höstkanten..

Kollot ligger precis innan Alingsås så det är inte långt att ta sig dit. Stadsmissionen bjuder på resa och käk, du bjuder på ditt varma hjärta och dina skills. Just do it!! <3

Maila therese.svensson@stadsmissionen.org  om du vill ha mer info om detta.

                                         

 

No ,. no ,no not lift, bot rajt, then lift, zen rait again..and zen streeeit öhed.

Den franska chokladförsäljerskan borde fått ett pris för sitt tålamod när hon försökte förklara vägen till världens mest berömda falafelställe i det mysiga området Marais i Paris.
Hon hade snälla gråblå ögon under luggen som tittade på min provsmakar mun ibland och då torkade jag automatiskt av den och tänkte att så små nötkrokantfylldachoklad ägg kan bara kladda runt två typer av munnar. Min och 5 -åringars. Jag måste gå en kurs.

Jag skrattade skyldigt och ursäktande och sa att det var tur att jag inte jobbade där för då hade jag ätit dem ur deras verksamhet, samma här sa hon helt seriöst och när vi var en minut från att starta gruppen " Äter oss till konkurs" på Facebook knackade det på rutan och älskling som tålmodigt inte ätit choklad och dessutom väntat snällt,slet oss från chokladdimman.
Jag köpte tre askar till mina älsklingar där hemma och slet mig med ett svenskt Aur rovaar!

Att fransmän är trötta på turister, otrevliga och ohjälpsamma stämde bara en gång och det var damen i souvenirkassan som svarade med ett kort NO! och tittade ner i sin tantsnuskbok när jag sa att eiffeltornsnyckelringen var söt och frågade ...om den fanns i guldfärg. Då svarade jag inte så sofistikerat.
-Well thank you for this lovely conversation, hope you enjoy your old lady dirtyasss cheap book.

Sen gick jag ut och njöt av en jordgubbsglass och Eiffeltornet..

De andra fransoserna var underbara med sina underbara plutiga dialekter och de kom t.o.m fram just för att vi såg lite lost ut och pratade med vevande armar och glada munnar.
Maten var ljuvlig, drinkarna kända från "Sex and the city" restaurangen "Kong", helt grymma och viktigast av allt.

Mitt älsklingssällskap. Han var busigt, härligt dampigt rolig, kramades mycket och höll handen extra hårt när vi lyfte och landade och när jag vaknade på morgonen så smekte han mig på kinden och sa god morgon och då spelar det iför sig inte så stor roll vilken stad man vaknar i... <3

 Stort Tack Okan och Erika Almén för era grymma tips, vi följde dem nästan helt och hållet och fick en grym helg!! <3

Kolla in restaurang http://www.kong.fr/

 Vackert va? :D

Visst kan man sitta och undra

hur det livet hade sett ut om man gjort annorlunda.


Om man inte lät sig tvingas ut den där blöta kvällen i oktober och inte träffade sin livs kärlek på en stinkig irländsk pub sista morgontimman, hade man sprungit in i honom ändå tillslut, typ på Coop Forum veckan efter?

Eller om man inte gjort slut med tjejen som alltid ljög för en och man visste det men var kvar i förhållandet för det var tryggast så..vad hade hänt då?.. hade det blivit färre lögner så småningom?
eller grejen med att säga upp sig på jobbet.. utan att ha ett nytt jobb och ta det ödet ger dig för att två veckor senare stå mitt på Amazonas vandringsled och blackmetalvråla varje gång du ser en hårig spindel.. (10ggr i minuten) men ändå tycka att det är nu äventyret börjar..

När ska man vara nöjd och när ska man köra på? För lycklig bestämmer du ju själv när du e det eller?
Det kommer liksom inte hoppa fram en tomte ur en papperskorg som skriker NU! -NU e du lycklig! Fattar du?

Inte så konstigt nog ( för vi är ju bara människor) känns det som vi alla går omkring då och då och ser små gröna gräsplättar som små fläktande oaser i fjärran land.
Vissa av oss har gått fram och sniffat på dem och undrat.. kan jag kliva på här, eller ska jag bara kanske hålla mig på min egen gräsplätt och börja lägga skräpet i papperskorgen istället för att låta den ligga kvar och förstöra min Feng Shui ( Varning för metafor dimma!)

Speciellt under dagar det regnar mentalt eller när din egen psykologiska åska går och både skrämmer upp dig eoch gör dig ledsen, kan det vara lättare att blicka bort och önska något annat istället för att se sig själv i spegeln och tänka.
-Men vad fasiken, det här är jag och så här ser mitt liv ut.

Hur gör jag mitt bästa härifrån istället för hur kommer jag härifrån.

Idag är en sån dag.

Jag har plockat upp skräp från min gräsmatta lagt den i papperskorgen, klätt ut mig till tomte och  tourettes-ropar!

 NU! Det är nu du ska vara lycklig! <3

Exkjuusseee mooa!

Je suis an retar commé ta bituu´.. fattar du??

Näe.. inte jag heller.

Men jag tänkte jag kunde plocka upp några sensuella fraser när jag landar i romantikens frustande stad på fredag, där baguetterna alltid är nybakade och det står baskerfransmän och tvinnar sina mustascher i varje hörn och plötsligt utropar Sacré Bleuu!!! när det ser något häpnadsväckande.

Om jag har några förväntningar på Paris..?..tja.. när du ändå undrar..

Jag vill trippa/studsa omkring i randiga kjolar och vara fyra instagramfilter vacker hela tiden, och min trollkarl kommer lyfta upp mig i slowmotion ( och tappa mig som en komocka eftersom han har taskig höft och jag har käkat för många semlor de senaste 20 dagarna) till ledmotivet av.. " I´ve hade the tiiime of my Life"

Men det kommer bli att vi sitter på en vacker restaurang där jag beställer lax men får sniglar som kostar 100 spänn styck och Stefan kommer skoja nåt om att sniglarna försökte spurta men inte var snabba nog innan de fångades in till min känsliga förfäran...

Jag vill hångla till dånade kyrkklockor i solnedgångens Notre Dame och låta 100-tals duvor svepa förbi oss utan att träffa oss med duvskit en enda gång, äta alla bakverk som finns i västra Paris och sen komma hem och söka till "Du blir vad du äter"...

Det som är det bästa med detta egentligen är att jag har övervunnit min enda och djupaste fobi. Flygfobin.
För ca 5 år sedan vek jag nämligen av från boardingkön med tårar i ögonen och en klump i halsen. Jag missade min första Paris resa och fick ångra det bittert.

Men jag har jobbat på min rädsla och när är jag tillbaka och nu blir det Saccreee bleeeuuuu för hela slanten!! <3 =)

Hello, you little pretty city!!

Jag och mamma står och tittar ut med tom blick..

 över Landvetters säkerhetskontroller.

Pappa som ställt sig kö får nu gå igenom röntgenbågen och det piper inte..
Det gör det inte på folk som bara har kexchoklad i fickorna.

Han är nu på väg till kebabernas förlovade land och kommer stanna där ett litet tag för att ta hand om sin familj och kika på sommarstuga vid havet där han prompt kommer odla vattenmelon på en liten plätt och sen ringa mig och säga att han är vattenmelonernas kung.

Ja det är du pappa , det och wienerbrödets, för inköp av sådana kommer minska med 150% och alla bagerier i Göteborg kommer gå i konkurs..

Det är när ens föräldrar försvinner , även om det är för ett litet tag som det helt plötsligt hugger i hjärtat och jag står kvar och tittar på Ikeaassietten med hans halvätna wienerbröd och blir blank i ögonen.

Den enda gången någonsin som pappa inte äter upp ett wienerbröd är när han är nervös. Flygrädd, precis som sin dotter som är precis sin pappa.

Jag ska inte ta dem för givet tänker jag och sedan under hela veckan även när jag står på det största golvet i Globen och dansar Beyonce-rumpdans till de bästa koreograferna i världen på Nike Blast konventet finns han någonstans i bakhuvudet.

Nu ringer jag mamma varje dag, som har gått från att undra om jag lever till sätta besöksförbud. Typ.
Jag är klängig och jobbig och älskar för mycket. Precis som det ska vara.

2014 Blir mitt familjens och vännernas år.
De som är mina ska få veta och känna att de är värdefulla, speciellt när de ligger inrullade i cupcakes, gitarrsång, konstanta filmkvällar och blöta pannpussar.

 

 

Den rosaglittriga grisen med vingar har en hypnotisk effekt på mig..

 och ett par sekunder senare är jag borta och vet inte hur länge jag har stått där bland julpynts hyllorna och stirrat, jag får en lätt buff på axeln av en dam som ursäktande tränger sig förbi min svettiga Nike väska för att komma fram till julgranskulorna.

 Hon håller upp en lätt överviktig,trumpetande ängel med discostass på sig, tittar på mig och säger
- Visst e den vacker?
-Jaaa det är den, amatörljuger jag och känner att jag aldrig kommer komma in på scenskolan..

Snart är julen här,en månad kvar och nope, ingen julfeeling i kroppen.
Inte ens när jag tjuvsniffar på pepparkakor och ser att årets glögg ska ha en touch av blåbär blir jag lite sugen..

När jag senare på kvällen scrollar i newsfeeden på Facebook hittar jag en länk som jag bara måste klicka in på.. nämligen den här.. och då händer nåt..
http://www.stadsmissionen.org/justnu/hjalp-oss-skank-julklappar/

 jag läser..och det gör ont, så där så det bränner lite i ögonen.
Vi tar ju det för givet det här med julbord, julmys och klappar, bråk om vilken familj man ska/ måste fira hos osv, osv.

Det sitter mammor och pappor där ute som inte KAN ge sin barn julstämning, de har inte råd. Materiella gåvor är verkligen inte allt som betyder något.. Men att få nåt litet att få ta snöra upp och bort pappret ifrån.. på Julafton..
Det gör ont i hjärtat på många föräldrar som har 5-åringar som önskar sig något ifrån tomten.
Han kommer inte kunna komma..

Men det gör vi. Vi kan om vi vill.. För nu kan man på skriftlig begäran få en familjs önskelista till sig och sina arbetskamrater, sin familj eller sitt tjej/ grabb gäng och man kan tillsammans köpa varsin liten present till den 5-åriga flicka eller 10 åriga pojke som får lov att öppna en liten gåva.

Jag hörde av mig till Therese på Stadsmissionen, fick en önskelista och hängde upp den i fikarummet på jobbet.
Det var en ensamstående mamma med fem barn som hade skrivit den
De önskar sig varma strumpor, hårspännen och den minsta på 3 år ska få en alldeles egen talande nalle. Lycka! 

Mina fina och engagerade kollegor här på Nordic Wellness kontoret har redan börjat skriva upp sig på presenterna de vill köpa och bevisar att Tomtar finns visst, de är bara lite mer tajta och går alltid omkring i svettiga träningskläder.
De är underbara och jag går omkring och känner att julkänslan börjar infinna sig i min kropp.

Gjuten av engagemang och kärlek.

Känner du själv att det här är någonting du vill göra så är det bara att höra av sig till,
therese.svensson@stadsmissionen.org

                                                            Hoppas på en riktigt fin jul.

Jag öppnade de tunga portarna och stack in huvudet.. Hello! Jesus?

Det var en sjukt nyfiken 13-åring som klev in i biskopsgårdens församlings kyrka.
Hon gick ner för altargången och mot den lilla gruppen samlade tjejer (mestadels) och killar som stod samlade vid pianot. De tittade nyfiket tillbaka. Jag såg ut som en rostad marshmallow i mitt chockrosa korta hår så jag förstod dem =)

Mina föräldrar och framförallt min bror (som hotade med att slänga min gitarr i Göta kanal om jag inte gav hans misshandlade öron en paus) var lite trötta på mina 24 timmar sessioner sång och spel med en repertoar på... eh två låtar som växlades var 5.e minut.

... sååå jag tänkte att de skulle få lite avlastning.

Jag behövde helt enkelt hänga med andra människor som kunde uppskatta det här med att sjunga lite småsurt fast med glädje och helst tillsammans och jag kunde tänka mig byta ut min största Idol, Alanis Morrisette mot lite go gospelklapp för en liten stund iallafall..

Karin vår körlärare reste sig direkt upp bakom pianot och sträckte ut sin varma hand mot mig.
- Hej Berrrna och varrmt välkommen skorrade hon med sin lite skånska dialekt.

Jag gillade henne direkt ( alla med skånsk dialekt efter Karin är rent psykologiskt, automatiskt underbara i en Berna-hjärna) och jag gillade de fina, ödmjuka och genuint snälla ungdomarna i min cirkel.

Detta var en helande miljö för en trettonåring som hade hårdkantade vardagar i korridorerna, där mobbning och grupptryck var vardag på högstadiet och det blev min räddning..

För istället för att tjuvröka och dricka stulen alkohol med klasskamraterna utanför pressbyrån sjöng jag.
Istället för att ramla runt sena kvällar i Nordstan och stjäla smink på Åhlens, ja då sjöng jag.
Jag sjöng när jag var ledsen och jag sjöng när jag var glad och jag längtade efter alla måndagsrep på ett sätt som man tidigare bara längtat efter julafton.

Intresset och kärleken för musik stannade kvar i hjärtat och nu började jag även skriva musik och har gjort det .. ever since..och vet ni vad.. nu 18 år senare får jag vara med och starta vår egna kör här på NordicWellness.
Yes det är sant!

Voices of Wellness sätter igång vårterminen 2014 ock kommer vara öppen för alla som tycker om att sjunga och vill stärka gemenskapen med sina medmedlemmar.
Det är nämligen också träning har man kommit fram till för.. själen och hjärtat!

Nu på Söndag kommer jag och bästa Karin Malmqvist ( som vår nya körlärare också heter!!) köra en provklass på Nordic Wellness Odinsgatan 13:00 och ALLA är varmt välkomna att sjunga med oss under en timme!! Maila mig på min facebook inkorg eller berna@nordicwellness.se så att jag vet att du kommer!!!

Du som alltid velat men inte vågat KOM!
Du som är grym på att sjunga och skulle lätt kunna vinna IDOL 2014,2015och 2037 KOM!
Du som hellre vill spela dataspel äähh KOM!

Viktigast är att vi har kul ihop och tillsammans med Sveriges första kör på gymkedja!

Hurrrraaaa!!!!!

Han höll om henne hårt och tittade ömt på henne med sin isblåa blick.. -Jane..

..jag har saknat dig, Jane..

Åå.. där var hon så borttrollad att hon lika gärna kunnat stå i elefantdynga upp till midjan utan att märka det.

Jag med. Jag hade kunnat stå med det upp till halsen. Thor hade kunnat tappa sin jättehammare på min fot och jag hade bara lett lite fånigt och sagt något djupt och riktigt uttrycksfullt som -Tihi.

Jag bara måste vända mig om för titta på alla andra tjejer som sitter där med mig i biosalongen och de är lika dimmiga i blicken som jag.. på nivåer där man missar munnen och trycker upp lite popcorn i näsan.. jag tittar på killarna í fåtöljerna bredvid.. de letar fortfarande efter den där godaste biten i gott och blandat påsen och den verkar finnas jääävligt långt ner..

När de tittar upp spelas en helt annan scen där Thors hammare smackar sönder onda varelser från andra världar och vips har de dribblat bort de viktigaste för sentimentala brudar som mig.

Jag är fortfarande kvar i den blöta kyssen..

Vad är det med oss kvinnor och slow motion ömhet på bioduken?
Varför suktar vi efter filmvampyrer med svår blick och en miljon nyanser av grått böcker .. Är inte det där inte farligt för vår verklighet?

Jag tittar på min egen karl. Under ett själviskt och filmskadat ögonblick försöker jag minnas när han senast höll om mig hårt och tittade på mig med sin brungröna blick och sa Bernie.. jag har saknat dig, Bernie. Jag tittar på filmduken igen. Thor kliver runt med sina två oxar till lår . Han är hård och superhjälte manlig ..åter tillbaka till min kille som vänder blicken mot mig och ler lite charmigt. Han ser ut som en valp. En glad valp och sen minns jag.

Att det är han som lagar min favvorätt och lägger en tallrik över för att hålla den varm och sen skriver S hjärta B .. på tallriken..med ketchup.

Han sms:ar ofta och frågar om han ska hämta mig och köra mig hem fastän jag vet att han befinner  sig på andra sidan stan.

På morgnarna brukar han stå i fillingarna och mima till "dead ringer for love" så att jag sätter havregrynsgröten i halsen.

Han pussas sådär hårt över hela ansiktet som jag älskar och säger att jag är hans lilla loppa och jag vet att skulle jag någonsin ringa och säga att jag behöver honom skulle han vara där på två röda med eller utan hammare. /( en vanlig från Claes Ohlson)

Det hade Thor aldrig gjort... mimat till dead ringer for love alltså..

okej ..men kan du mima till dead ringer for love?

Det råder ett härligt litet turkiskt kaos..

i köket på Jättestensgatan.

Det är middagsbjudning på g, för den älskade dotterns, älskade pojkväns föräldrar kommer på besök.. för första gången ever!! och trippelbonus är att den älskade pojkvännens goaste lillasyster och man samt tre barn hakar på!

Jag är nervös, skitnervös.

För vi är sena och inget bord är dukat, dessutom kommer pappa insistera på att prata om det osmanska riket i 5 timmar eller tills Stefans föräldrar har somnat på sina tallrikar, som kommer vara överfulla eftersom mamma ser det som en sport att mata ihjäl folk, någon kommer kvävas på en vitlöksklyfta, (för det finns alldeles för mycket sånt i turkisk mat och om något skiter sig kommer jag att tänka -kuk!! ,men råka säga det högt och pappa kommer fylla i med elleikuuuu och tro att han räddade situationen. Pust.

Jag vill ju bara att det ska bli den finaste middagen på jorden och att alla älskar varandra direkt och att hela världen just då förvandlas till en av de där Jehovas vittne folder bilderna med regnbågar och lamm och lejon som kramas med människor som håller varandra i handen..

Min tidsoptimism är fanimej ett genetiskt icke så förmånligt direktdrag av mina båda föräldrar och nu är det så stressat att det flyger ugnsheta baguetter i luften, grönsalladen hackas mördarmaniskt av pappa som samtidigt på klingande turksvengelska sjunger "mamma miiia heer i gååå agäään"

Det ringer på dörren.
Jag som stått och stirrat ner i de ugnsbakade köttfärsfyllda auberginerna tittar upp på Pappa.
Han ler brett med en halv tomats innehåll kletad på pannan.
Det här blir nog bra..

och det blir det... vi sitter skittrångt ( 10 pers runt bordet i vårt lilla kök) pappa pratar som väntat om det osmanska riket och mamma har lagt upp ett litet Mount Everest på allas tallrikar..
men det är mysigt ändå och allt eftersom timmarna går lockas både skratt och nyfikna frågor fram..

Jag tittar på det fina lilla gänget som är en salig blandning av svenskar, slovaker, finnar och turkar..
och är så glad att människorna jag älskar mest kan sitta och käka och snacka skit ihop, se hur man skjuter sönder fördomar med lite kärlek. Oavsett vart man kommer ifrån..

Mina föräldrar inte alltid haft råd att ge mig allt jag önskat mig,  men som alltid gett mig 100% av sig själva och sin kärlek och står fortfarande där glada, med tomatslask i ansiktet när jag kommit hem med nya fantastiska människor att lära känna.

<3

Jag går genom Nordstan en helt vanlig onsdagskväll..

min nya favvo låt "Colours" med Laleh har gått på repeat i mina hörlurar och jag känner hur jag själv sjunger med i de fantastiska indiansångs körerna hon har med i refrängen.
(eftersom det är de enda jag kan)..
Måste låta rätt tourettsigt utanför mitt eget huvud och i min omgivning med en tjej som helt plötsligt skrålar eeiieehheeiieheeeeeeeggiii och sen blir tyst..nu när jag tänker efter.

Ena hörluren har nu ramlat ur mitt öra och ligger på min axel och vilar och jag orkar inte sätta i den   igen för jag har tung påse i ena handen och knölig träningsväska i den andra.. jag får väl lyssna med ena örat då..

Längre fram mot utgångarna vid Mc Donalds står ett ungdomsgäng på 8-9 personer, tjejer och killar.
Killarna bröstar upp sig, låtsaspucklar på varandras axlar och tjejerna står och trampar, tittar på, drar i sina hår och lägger på ett lager läppglans till över de redan nersmetade läpparna, de flackar med blickarna ,sneglar på sin favoritkille och säger han något fnissar de och svarar, -Aaa typ.

Puh! Skönt å inte vara fjortis längre känner jag och undrar stillsamt hur många lager läppglans jag själv käkat upp i mina dar, traskar förbi och till min buss som jag vet går om exakt 4 minuter.

Då hör jag något med örat som inte har en Laleh sång lur i örat..

-Sluta hora dig säger han den där låtsas-pucklar killen till flickan med flackande blicken som till min förvåning fnissar tillbaka.

När han vänder sig om och pratar med sina vänner stirrar hon ner i marken.

Tror han inte att det gick in?
För jag tror för allt i världen inte att detta på något sätt var fnissframkallande på riktigt, bara en förvirrad reaktion på ord som sårar.

Elaka ord som är vassare än alla vapen i världen.

Som sätter sig i minnet och skapar en uppfattning om personen som du kanske ändå älskar men har lärt dig, kan hugga.
Hur kan du egentligen någonsin bli trygg i den personen?

Hur trygga är kids som lärt sig säga -Sluta hora dig till sina vänner?

Det här är alldeles för vanligt tyvärr och inte bara bland ungdomar på stan, utan även hos oss vuxna i mellan våra fyra väggar..

Så otroligt lätt att spotta ur sig elakheter till både familj, vänner och din egen älskling med ursäkten att man är trött, arg,uppgiven, mår dåligt, men det spelar ingen roll.
Ditt beteende är ditt ansvar.
Dina barns beteenden är reflektioner. Av dig.

Men vet att i nästan alla fall tar det lååång tid innan man kommer över dina ord.
Oavsett om det handlade om att man var korkad, en idiot, ett svin, värdelös, för tjock, för smal eller ja... horig.

Jag hoppas att flickan med flackande blicken fått tillräckligt med kärlek och stöd att till nästa gång stå på sig och inte ta den skiten.

Precis som vi andra familjer, vänner och någons älskling..

Det blir alltmer påtagligt.. det här med att livet är skört.

Fina människor i mitt liv har förlorat sina nära och kära och detta abrupt och utan förvarning..

Kvar finns chockade familjemedlemmar med krossade hjärtan, som inte fick ta farväl..

Jag blir påmind om att livet är till låns och för min del så kan min själ ibland inte bestämma sig för om den ska bli rädd för att mista det eller om den ska ta till vara på allt fint så länge man finns.

..eller att inte förarga sig över allt smått och jobbigt som slår till i livet, utan tänka att det finns något större än vardagsproblemen, något starkare. Något vackert att både ge och få..

att inte hänga kvar i livssituationer och hos människor som tillför oro och sorg, utan välja det som istället gör dig lycklig, de som är rädda om dig och som vill dig väl.

Det är inte lätt för, när man bara kör på (och ibland bara av trygghet och rädsla för vad som komma skall) glömmer man faktiskt av att man har val här i livet.

och när man blir medveten, ja då ska man bara våga och veta att man gör det för sin egen skull.

All min kärlek till vännerna som förlorat sin fina familjemedlem.. och all min kärlek till de som gör mitt liv värt att leva.

Jag har blivit jagad...

av dinosaurier, hajar och han i filmen psyko i bästa adrenalin anda! Älskar hur Universal studios får människor att uppleva allt de har sett på tv.. fast live.. 

Jag och babe har slungats runt i forsränningar och i mumie grottor för att sen kliva ut och undra om man inte ska ta och unna sig en American Hot Dog med extra allt :) 

Los Angeles är just det.

Extra allt med cherry on top!

Vi har åkt ut till Santa Monica beach och tittat på gatuartister, varit gatuartister.

(Stefan kan få ihop ett jäkla gäng när han visar några korttrick, för amerikanerna är nyfikna, glada och jäkligt tacksamma för all entertaintment de får! Speciellt om den är levererad i sprakande Odelberg energi) blivit inlindade i i tunga albino boa ormar som väser saker i örat på en.. 

Jag kände ingen rädsla.. Var alldeles för upptagen med att tänka på hur Britney Spears kunde dansa runt med något som fick mig att känna mig som en svettig kebabrulle..

Vidare till Venice beach. Där tog jag av mig skorna och grävde ner fötterna i den mjuka sanden, ansiktet mot solen och bara blev kramad på. Det bästa jag vet. 

Det här är livet. Att få upptäcka nya världar och människor som får en att tänka till. Thanks Los Angeles

Next stop! 

San Diego!!  Wieeee!!

Det finns alltid människor vi kommer var svaga för..

Vänner, föräldrar, släkt, syskon, kärlekar..

De som har den magiska knappen i sina händer, som de bara kan trycka på för att få våra knän att vika sig och vi kommer springande som hundvalpar fastän vi många ggr känt oss både svikna och ouppskattade.

Kärleken till dessa människor är oförklarlig och äkta, för den kan inte försvinna eller dö och ibland får man ta många stickande hugg innan man bestämmer sig för att lämna personen.
Inte för att man slutat älska utan för att det gör för ont för att vara där för någon som ändå inte förstår att de ta mer än vad de ger.

Som tömmer en på all energi och ändå finns de dem sitter kvar, vid deras sida som ett ihåligt tomt spöke .. och hoppas att det en dag kommer bli bra. För man kan inte hjälpa att man älskar.

Är vi kanske själva sådan personer? Finns de någon därute som kämpar för oss?
Som vill oss det allra bästa men som vi försakar? Har vi tänkt till?

Att vi går omkring med överjästa behov och tänker mig, mig, mig, mitt, mitt , mitt..och sen kör vi över?

Min bror blev påkörd av en bil för ett par veckor sedan.
Jag var i Båstad vi det tillfället och dog inombords när jag fick sjukhus samtalet och det första jag tänkte var. Herregud. Vem har jag varit för min bror? Har jag varit en bra syster? Har jag tagit mer än vad jag har gett??

Tack å lov mår han bra idag men det slår mig att vi kan förlora varandra närsomhelst.

Du är ju någons finaste.

Var rädd om det.