Den rosaglittriga grisen med vingar har en hypnotisk effekt på mig..

 och ett par sekunder senare är jag borta och vet inte hur länge jag har stått där bland julpynts hyllorna och stirrat, jag får en lätt buff på axeln av en dam som ursäktande tränger sig förbi min svettiga Nike väska för att komma fram till julgranskulorna.

 Hon håller upp en lätt överviktig,trumpetande ängel med discostass på sig, tittar på mig och säger
- Visst e den vacker?
-Jaaa det är den, amatörljuger jag och känner att jag aldrig kommer komma in på scenskolan..

Snart är julen här,en månad kvar och nope, ingen julfeeling i kroppen.
Inte ens när jag tjuvsniffar på pepparkakor och ser att årets glögg ska ha en touch av blåbär blir jag lite sugen..

När jag senare på kvällen scrollar i newsfeeden på Facebook hittar jag en länk som jag bara måste klicka in på.. nämligen den här.. och då händer nåt..
http://www.stadsmissionen.org/justnu/hjalp-oss-skank-julklappar/

 jag läser..och det gör ont, så där så det bränner lite i ögonen.
Vi tar ju det för givet det här med julbord, julmys och klappar, bråk om vilken familj man ska/ måste fira hos osv, osv.

Det sitter mammor och pappor där ute som inte KAN ge sin barn julstämning, de har inte råd. Materiella gåvor är verkligen inte allt som betyder något.. Men att få nåt litet att få ta snöra upp och bort pappret ifrån.. på Julafton..
Det gör ont i hjärtat på många föräldrar som har 5-åringar som önskar sig något ifrån tomten.
Han kommer inte kunna komma..

Men det gör vi. Vi kan om vi vill.. För nu kan man på skriftlig begäran få en familjs önskelista till sig och sina arbetskamrater, sin familj eller sitt tjej/ grabb gäng och man kan tillsammans köpa varsin liten present till den 5-åriga flicka eller 10 åriga pojke som får lov att öppna en liten gåva.

Jag hörde av mig till Therese på Stadsmissionen, fick en önskelista och hängde upp den i fikarummet på jobbet.
Det var en ensamstående mamma med fem barn som hade skrivit den
De önskar sig varma strumpor, hårspännen och den minsta på 3 år ska få en alldeles egen talande nalle. Lycka! 

Mina fina och engagerade kollegor här på Nordic Wellness kontoret har redan börjat skriva upp sig på presenterna de vill köpa och bevisar att Tomtar finns visst, de är bara lite mer tajta och går alltid omkring i svettiga träningskläder.
De är underbara och jag går omkring och känner att julkänslan börjar infinna sig i min kropp.

Gjuten av engagemang och kärlek.

Känner du själv att det här är någonting du vill göra så är det bara att höra av sig till,
therese.svensson@stadsmissionen.org

                                                            Hoppas på en riktigt fin jul.

Jag öppnade de tunga portarna och stack in huvudet.. Hello! Jesus?

Det var en sjukt nyfiken 13-åring som klev in i biskopsgårdens församlings kyrka.
Hon gick ner för altargången och mot den lilla gruppen samlade tjejer (mestadels) och killar som stod samlade vid pianot. De tittade nyfiket tillbaka. Jag såg ut som en rostad marshmallow i mitt chockrosa korta hår så jag förstod dem =)

Mina föräldrar och framförallt min bror (som hotade med att slänga min gitarr i Göta kanal om jag inte gav hans misshandlade öron en paus) var lite trötta på mina 24 timmar sessioner sång och spel med en repertoar på... eh två låtar som växlades var 5.e minut.

... sååå jag tänkte att de skulle få lite avlastning.

Jag behövde helt enkelt hänga med andra människor som kunde uppskatta det här med att sjunga lite småsurt fast med glädje och helst tillsammans och jag kunde tänka mig byta ut min största Idol, Alanis Morrisette mot lite go gospelklapp för en liten stund iallafall..

Karin vår körlärare reste sig direkt upp bakom pianot och sträckte ut sin varma hand mot mig.
- Hej Berrrna och varrmt välkommen skorrade hon med sin lite skånska dialekt.

Jag gillade henne direkt ( alla med skånsk dialekt efter Karin är rent psykologiskt, automatiskt underbara i en Berna-hjärna) och jag gillade de fina, ödmjuka och genuint snälla ungdomarna i min cirkel.

Detta var en helande miljö för en trettonåring som hade hårdkantade vardagar i korridorerna, där mobbning och grupptryck var vardag på högstadiet och det blev min räddning..

För istället för att tjuvröka och dricka stulen alkohol med klasskamraterna utanför pressbyrån sjöng jag.
Istället för att ramla runt sena kvällar i Nordstan och stjäla smink på Åhlens, ja då sjöng jag.
Jag sjöng när jag var ledsen och jag sjöng när jag var glad och jag längtade efter alla måndagsrep på ett sätt som man tidigare bara längtat efter julafton.

Intresset och kärleken för musik stannade kvar i hjärtat och nu började jag även skriva musik och har gjort det .. ever since..och vet ni vad.. nu 18 år senare får jag vara med och starta vår egna kör här på NordicWellness.
Yes det är sant!

Voices of Wellness sätter igång vårterminen 2014 ock kommer vara öppen för alla som tycker om att sjunga och vill stärka gemenskapen med sina medmedlemmar.
Det är nämligen också träning har man kommit fram till för.. själen och hjärtat!

Nu på Söndag kommer jag och bästa Karin Malmqvist ( som vår nya körlärare också heter!!) köra en provklass på Nordic Wellness Odinsgatan 13:00 och ALLA är varmt välkomna att sjunga med oss under en timme!! Maila mig på min facebook inkorg eller berna@nordicwellness.se så att jag vet att du kommer!!!

Du som alltid velat men inte vågat KOM!
Du som är grym på att sjunga och skulle lätt kunna vinna IDOL 2014,2015och 2037 KOM!
Du som hellre vill spela dataspel äähh KOM!

Viktigast är att vi har kul ihop och tillsammans med Sveriges första kör på gymkedja!

Hurrrraaaa!!!!!

Han höll om henne hårt och tittade ömt på henne med sin isblåa blick.. -Jane..

..jag har saknat dig, Jane..

Åå.. där var hon så borttrollad att hon lika gärna kunnat stå i elefantdynga upp till midjan utan att märka det.

Jag med. Jag hade kunnat stå med det upp till halsen. Thor hade kunnat tappa sin jättehammare på min fot och jag hade bara lett lite fånigt och sagt något djupt och riktigt uttrycksfullt som -Tihi.

Jag bara måste vända mig om för titta på alla andra tjejer som sitter där med mig i biosalongen och de är lika dimmiga i blicken som jag.. på nivåer där man missar munnen och trycker upp lite popcorn i näsan.. jag tittar på killarna í fåtöljerna bredvid.. de letar fortfarande efter den där godaste biten i gott och blandat påsen och den verkar finnas jääävligt långt ner..

När de tittar upp spelas en helt annan scen där Thors hammare smackar sönder onda varelser från andra världar och vips har de dribblat bort de viktigaste för sentimentala brudar som mig.

Jag är fortfarande kvar i den blöta kyssen..

Vad är det med oss kvinnor och slow motion ömhet på bioduken?
Varför suktar vi efter filmvampyrer med svår blick och en miljon nyanser av grått böcker .. Är inte det där inte farligt för vår verklighet?

Jag tittar på min egen karl. Under ett själviskt och filmskadat ögonblick försöker jag minnas när han senast höll om mig hårt och tittade på mig med sin brungröna blick och sa Bernie.. jag har saknat dig, Bernie. Jag tittar på filmduken igen. Thor kliver runt med sina två oxar till lår . Han är hård och superhjälte manlig ..åter tillbaka till min kille som vänder blicken mot mig och ler lite charmigt. Han ser ut som en valp. En glad valp och sen minns jag.

Att det är han som lagar min favvorätt och lägger en tallrik över för att hålla den varm och sen skriver S hjärta B .. på tallriken..med ketchup.

Han sms:ar ofta och frågar om han ska hämta mig och köra mig hem fastän jag vet att han befinner  sig på andra sidan stan.

På morgnarna brukar han stå i fillingarna och mima till "dead ringer for love" så att jag sätter havregrynsgröten i halsen.

Han pussas sådär hårt över hela ansiktet som jag älskar och säger att jag är hans lilla loppa och jag vet att skulle jag någonsin ringa och säga att jag behöver honom skulle han vara där på två röda med eller utan hammare. /( en vanlig från Claes Ohlson)

Det hade Thor aldrig gjort... mimat till dead ringer for love alltså..

okej ..men kan du mima till dead ringer for love?

Det råder ett härligt litet turkiskt kaos..

i köket på Jättestensgatan.

Det är middagsbjudning på g, för den älskade dotterns, älskade pojkväns föräldrar kommer på besök.. för första gången ever!! och trippelbonus är att den älskade pojkvännens goaste lillasyster och man samt tre barn hakar på!

Jag är nervös, skitnervös.

För vi är sena och inget bord är dukat, dessutom kommer pappa insistera på att prata om det osmanska riket i 5 timmar eller tills Stefans föräldrar har somnat på sina tallrikar, som kommer vara överfulla eftersom mamma ser det som en sport att mata ihjäl folk, någon kommer kvävas på en vitlöksklyfta, (för det finns alldeles för mycket sånt i turkisk mat och om något skiter sig kommer jag att tänka -kuk!! ,men råka säga det högt och pappa kommer fylla i med elleikuuuu och tro att han räddade situationen. Pust.

Jag vill ju bara att det ska bli den finaste middagen på jorden och att alla älskar varandra direkt och att hela världen just då förvandlas till en av de där Jehovas vittne folder bilderna med regnbågar och lamm och lejon som kramas med människor som håller varandra i handen..

Min tidsoptimism är fanimej ett genetiskt icke så förmånligt direktdrag av mina båda föräldrar och nu är det så stressat att det flyger ugnsheta baguetter i luften, grönsalladen hackas mördarmaniskt av pappa som samtidigt på klingande turksvengelska sjunger "mamma miiia heer i gååå agäään"

Det ringer på dörren.
Jag som stått och stirrat ner i de ugnsbakade köttfärsfyllda auberginerna tittar upp på Pappa.
Han ler brett med en halv tomats innehåll kletad på pannan.
Det här blir nog bra..

och det blir det... vi sitter skittrångt ( 10 pers runt bordet i vårt lilla kök) pappa pratar som väntat om det osmanska riket och mamma har lagt upp ett litet Mount Everest på allas tallrikar..
men det är mysigt ändå och allt eftersom timmarna går lockas både skratt och nyfikna frågor fram..

Jag tittar på det fina lilla gänget som är en salig blandning av svenskar, slovaker, finnar och turkar..
och är så glad att människorna jag älskar mest kan sitta och käka och snacka skit ihop, se hur man skjuter sönder fördomar med lite kärlek. Oavsett vart man kommer ifrån..

Mina föräldrar inte alltid haft råd att ge mig allt jag önskat mig,  men som alltid gett mig 100% av sig själva och sin kärlek och står fortfarande där glada, med tomatslask i ansiktet när jag kommit hem med nya fantastiska människor att lära känna.

<3