Ett brev till Ann....

Idag fick jag en otroligt tråkig nyhet. Jag fick veta att en fantastiskt fin människa som jag lärde känna under min praktiktid på Sahlgrenska har gått bort. Jag var 19 och ville lära mig allt om vården för att eventuellt vidareutbilda mig. Hon var 48, högt uppsatt på en avdelning på SU och brann för rättigheterna man har som invandrare och kvinna. Ann jobbade hårt med asyl och flyktingfrågor, för att integrera nyinflyttade, nervösa och vilsekomna invandrare i vårt stad.  Den här kvinnan ville inte bara öppna upp dörrar och föra samman människor från olika nationaliteter hon kämpade även för att utbilda och upplysa oss( på den tiden)  ungdomar, vi var framtiden och framtiden behövde vara upplyst, inte inskränkt, självisk och oförstående.

Jag kommer ihåg att jag såg på henne och tänkte att när jag är 48 ska jag vara exakt där hon är, bli precis som hon. Ann var min absoluta förebild. Varm, passionerad , nyfiken och driven, full av energi och kraft nog att föra vidare sina kunskaper till en yngre generation. Hon hade nära till skratt, lät mig larva mig så mycket jag ville, jag hade alltid en axel att luta på när det blev jobbigt och hur många kramar som helst att hämta ut.

Jag vet inte om jag någonsin talade om det för henne ordentligt, hur fantastiskt hon var.
Nu får jag inte chansen.

I julas opererades hon för cancer.
I april somnade hon in.
I maj skickade jag ett sms och sa att jag saknade henne.. utan att få ett svar.

Älskade Ann om jag blir hälften så fantastisk som du var kommer jag att var sjukt stolt över mig själv.

Massa Kärlek /Berna